Som första inlägg i bloggen så är väl en presentation om mig och vad denna lilla blogg kommer handla om i sin ordning! Vi delar upp det i stycken för att underlätta lite....

 

Jag är en 2 barns mamma som är född på det ljuva 80-talet när rökning i bilen, inga säkerhetsbälten och VHS var populärt. Jag bor ihop med mannen i mitt liv, min stöttepelare. Vi bor i en liten förort till huvudstaden i en mysig 3:a och trivs som bara den. Jag är en f.d dans-hästtjej och var alltid aktiv i mina yngre dagar men det tog stopp när jag blev sjuk (mer om det i ett annat stycke). Jag kommer inte skriva ut namn mm på min familj i denna blogg, för jag vill vara anonym så att jag kan skriva om exakt allt utan att lämna ut mig eller mina nära.

 

Den största anledningen till att jag startade den här bloggen var för att jag äntligen har insett att jag har ett skadligt beteende kring mat och vikt, man kan nästan säga att jag har en ätstörning eftersom att tankarna kring detta tar upp mycket av min tid. Jag har sen min äldsta föddes kämpat med att komma tillbaka till målvikten och nu de senaste 2 åren så har det tagit en för stor plats i mitt liv. Jag har testat alla olika dieter och metoder som finns och varit en jojo-bantare utan dess like. Jag är en allt eller inget människa och det är inte bra när man försöker hitta en balans. Antingen så hetsäter jag (utan att kräkas) eller så håller jag mig på ett alldeles för lågt underskott av kalorier. Inget av det håller i längden och oavsett vad jag gör så mår jag dåligt. Är det inte så att jag känner mig tjock så är jag konstant hungrig. Häromdagen tog jag ett stort steg och erkände detta för min bästa vän och det kändes skönt att äntligen kunna vara ärlig mot henne och mot mig. Så jag kommer att skriva om mina tankar och min väg till att få ett sunt tänk kring mat och vikt här i bloggen.

 

När jag var tonåring, strax innan jag blev myndig så upptäcktes det att jag hade väldigt svår järnbrist och nu startade min 10 år långa kamp att få en diagnos och rätt hjälp. Jag hade svårt att orka med skolan, vänner och aktiviteter trots att jag fick medicin regelbundet. Läkarna tog inte tag i mig ordentligt utan ansåg väl att jag var en lat tonåring och det var inte förens jag vart gravid med min äldsta som en annan läkare äntligen började ta tag i mig och försökte hitta vad det var som var fel. Efter att min yngsta föddes så vart det en intensiv period med prover, gastroskopier och diverse undersökningar. Men det var inte förens för 3 år sen som min läkare äntligen kunde ställa en diagnos. Jag har kronisk atrofisk gastrit och perniciös anemi. Vilket i runda slängar innebär att jag har en kronisk inflammation i magslemhinnan och det hindrar min kropp från att ta upp B12 och järn, så nu får jag regelbundet B12 sprutor och järndropp. Man har även upptäckt att jag inte producerar magsyra så mitt näringsupptag överlag är inte det bästa, men en positiv sak med det är att jag inte kan få magsår. Jag har även något som heter körtelmetaplasi som ligger latent i kroppen och som är en följdsjukdom på det jag har, det innebär att jag kan (om jag har otur) få hormonproducerande tumörer i mag-tarmkanalen så det går jag på regelbundna kontroller för. Detta är något som jag kommer få leva med resten av livet men man ska inte gräva ner sig för det, det är bara att gilla läget och inse att livet går vidare, även om jag gnäller ibland!